Piston Head Open #5, Kjula Dragway 6-7 september 2014
Nu hade vi slickat såren efter premiären.
Det var inte mycket data vi fick, men vi fick smaka på banan.
Känna på bilen och se vad som inte höll måttet i alla fall.

Även till denna gång hade vi fått låna Keiser Racings buss.
Juken körde vi på en av No Fear Motorsports transporter.

Ljus-slingorna som var tänkta att ge lite stämningsfull belysning
blev lite väl stämningsfulla då bara en av fyra glödde lite sporadiskt,
så ett par ordentliga lysrörsarmaturer gav ett mindre stämningsfullt,
men desto mer praktiskt ljus i depån.

Det märks att det inte är högsommar längre.
Riktigt dimmigt och ganska svalt på morgonen.

Det syntes på avgaserna att det var svalt i luften när vi skulle varmköra.

Saker vi ändrat från första tävlingen var stötdämparnas inställning, kopplingslänkaget,
en ny styrväxel, ett paralellstag och wattlinken. (våran variant av 4 link)
Nu var alla förväntansfulla på att se hur de nya inställnignarna och komponenterna skulle fungera.


Utan ett seriöst team går det inte.


Vår seriositet till trots så blev inte resultatet riktigt vad vi hoppats på.

Bilen var riktigt svår att hålla stilla på launch-controlen och bilen gled ur stage
precis som på första tävlingen. Det resulterade i en förargande om än minimal tjuvstart,
och en högst medioker 60-fot. Väl ute på banan gick det dock bättre och klockan stannade på 9,88-251kmh.

Inget gick sönder i alla fall, så vi kunde koncentrera oss på normalt underhåll.


Här står jag intill min mamma och pratar med en nyfiken Micke Edstrand.


Till andra rundan sänkte vi startvarvet och kompenserade med lite mera laddtryck för att se
om det kunde gå bättre att hålla bilen stilla och få iväg den bättre från linjen.
Proceduren att spänna fast sig i bilen har sannerligen inte blivit enklare med åren.


När jag väl sitter fast i bilen kan teamet börja jobba.


Varje gång känns så sjukt spännande.
Man trycker i ettan och bilen tar ett skutt åt random håll.
Man vet att det var ettan man la i, men blir ändå lite osäker på ifall det inte var backen
eftersom bilen studsade en halv meter bakåt... =)
Det blir så när tryckluften skjuter i en växel och dog ringarna inte ligger helt för varandra.

Jag kände redan i värmningen att justeringen av launchen gjorde stor nytta.
Det var inga problem alls att hålla bilen still. Nu smög jag in i stage på lite halv-fjong,
men det kändes helt bra.


Tidkortet visar att det inte bara kändes bra.
1,31 i 60fot lär vara ett rekord i sig. 5,5-195kmh på 201meter skäms inte heller för sig.
Dessvärre gick motorn lite snålt på så lågt laddtryck och avgastempen klättrade iväg,
vilket fick MaxxECU att gå in och rädda motorn från härdsmälta igenom att stänga av motorn.
Just då kändes det väldigt dumt, men det var ju jag som satt gränsen och boxen gjorde bara exakt vad jag sagt till den.
När motorn gick från full acceleration till avstängt trodde jag något gått sönder och bromsade allt jag kunde.
Därav den mediokra slutfarten på 402meter.

Har man stannat bilen på banan ska den bogseras av så man kan kontrollera bilen i depån.

En snabb titt i loggen avslöjade vad som hänt.
Jag la på lite mera bränsle på det leana området.
Sedan var det bara att invänta nästa runda.

Av olika orsaker hade motor- och olje-tempen sjunkit ganska mycket medans vi väntade på vår tur.
Det ledde till att motorn inte riktigt orkade slå loss hjulen på fyrans växel,
varpå jag backade tillbaka till vattnet och gjorde ett nytt försök på treans växel.
Det skulle jag inte gjort såhär med facit i hand.
Nu hade motorn fått upp tempen och blivit lite pissed off.
På treans växel hade jag lika mycket fäste som på pallbockar.
Övervarvnings-skyddet slog i fullt med tändbryt, vipparms-haveri och lite följd fel på köpet.



Lådan med vippor hade jag glömt i garaget, så jag brände hem för att hämta dom
medans Filip och teamet lyfte ur motorn för översyn av kopplingen.
När jag kom till garaget ringde jag till Filip för att kolla ifall vi kunde behöva något mera.
En ny motor lät ju inte så kul...
...men det var ungefär vad vi hade behövt.


Det var bara att inse. Det kunde blivit helt super, men det blev lite sådär.
Vi stannade kvar på banan till söndagen innan vi lastade och begav oss hemmåt.

Nu är det tre veckor till nästa och sista tävlingen för säsongen.
Vi laddar fullt för att hinna få ihop en ny motorn tills dess.

Sista tävlingen heter Slight return och går av stapeln på Kjula Dragway 27-28 september 2014







Back