Stockholm Cup, Tullinge Raceway 26 Augusti.


Allting var ju helt och fint efter SDC två veckor tidigare.
Det var inget vi var vana vid direkt.
Vi småpillade lite på bilen, men inga större jobb behövdes.
Bland de små sakerna som fixades var bland annat att installera en
microbrytare på växelspaken för att klicka upp laddtrycket ett snäpp för varje växel.
Märkligt nog hann vi inte testa bilen mer än en ynka värmning på kvällen innan vi lastade.

Den här gången hann alla i teamet till och med sova ett par timmar innan vi åkte till Tullinge.
Vädret var väldigt ostadigt på morgonen med tät dimma och ingen kunde vara säker på
ifall det tänkte klarna upp eller börja regna.
-Som tur var så valde vädrets makter att sopa undan molnen och ge oss en kalasdag!


I första kvalrundan kändes allting kalas tills en bit ut då motorn tappade orken totalt.
Svarade inte alls på gaspådrag, men slutade inte accelerera när jag släppte gasen heller.
Gashäng var min första tanke och stängde av,
med lite efterforskningar i depån konstaterades att insuget spruckit längs en 40cm lång svets på undersidan.
Jag tog mig i mål på 13 sukunder nånting, så jag var ju med i stegen
oavsett om jag kunde köra någon mer kvalrunda.
Turbocenter var på plats med Bilsport-containern och Anders från Turbocenter var förståss på plats han med.
Vi mekade snabt bort spjällhuset och Anders åkte iväg med insuget till Turbocenter och svetsade ihop det.
Det kallar jag helt SJUKT bra service!

Trots en blixt-insats hanns inte något mer kval med
så vi fick nöja oss med att vi kom med i elimineringen

Till första eliminerings-rundan var det tänkt att jag skulle ladda på lite mera än 18psi,
som jag gjorde på premiären två veckor tidigare när jag körde 10,89.
Det började dessutom sväva in lite oroväckande mörka moln över banan.
Dessvärre så glömde jag slå på automatiken till laddtrycksstyrningen,
så det vart ytterligare en försiktig 18psi-runda.
Den här gången stannade klockan på 10,71 trots en 60fot på 1,7 mot 1,51 i premiären.

Tredje rundan ut kom jag ihåg att knäppa igång automatiken till laddtrycks-styrningen.
Då skjöt det ju på riktigt hyffsat!
Inte okontrollerat hej-och-hå, utan bra knuff helt enkelt.
Då stannade klockan på 10,18 och 236kmh!


Att gå från 10,71 till 10,18 med bara lite ändrat laddtryck
gjorde ju såklart att hornen växte ut.
Med så stora variationer på tiderna kunde ju vad som helst hända i nästa repa.
Vid det här lagret hade jag tagit mig till final,
men motståndet var måttligt och jag ville först och främst känna på bilen och banan.

Till finalen ställde jag förståss på bara ett par ynka hekto till på laddtrycksstyrningen.
Det tyckte dock min koppling inte var någon kalas-bra ide utan svarade med att slira.
Det slirade ganska mycket på ettan, det slirade jättemycket på tvåan
och när jag la i trean så fanns det absolut ingen koppling kvar alls.
Jag pumpade mig i mål på 11,33s 189km/h.
Det syns tydligt på filmen hur jag lönlöst försöker få grepp.


Det blev en del okontrollerade övervarvningar när kopplingen sa upp sig.
Om det var därför eller om det berodde på lagom oflyt låter jag vara osagt,
men efter sista rundan så hade ett lashcap lagt sig på sniskan i en retainer
plus att alla insugsventiler läckte kraftigt.
En teori vi jobbar efter är att sätena bankats till av någon anledning,
så jag åkte ner till Katrineholm och Dr Ernie för att fräsa nya sätesytor.
När vi lyfte toppen visade det sig även att topplockspackningen läckt på sina håll.

De två veckorna till nästa tävling som från början såg ut att räcka till både meck och rekreation
visade sig rinna iväg fortare än man anat, och innan någon visste ordet av så var det dags för tävling igen.
Ny koppling satt på plats, ny topplockspackning, nyjusterade ventilspel osv.
Allt hanns med trots allt.
-Ja, nästan i alla fall för på fredag kvällen visade det sig att den nya kopplingen
inte gick att frikopla, precis samma sak vi hade problem med på den gamla.
Förra gången var lösningen mer slaglängd men det hjälpte inte den här gången.
Den här gången var det åt andra hållet, altså vi hade för mycket slaglängd.
Lösningen var att sätta ett robust stopp för kopplingsarmen.
Dock så löste vi inte det före 17:00 på lördagen så sista tävlingen på Tullinge för i år missade vi.
Sista för i år föresten, för ett par dagar sedan nu konstaterades att Tullinge är permanent stängt för all framtid
så nu letas det förbrilt efter en ny bana att köra på 2007.
Vi letade dock efter en bana att testa kopplingen på snarast och fann en i Västerås ytterligare en helg senare.
Nu ville saker och ting sig inte bättre än att när jag skulle testa kopplingen med en liten burnis utanför garaget så brast en drivknut.
Knappast oväntat men klart irriterande då jag inte hunnit skaffa ett litet lager av knutar och axlar ännu.
Det visade sig att även om jag haft en ny axel liggandes så hade det inte gått ändå,
för knuten gick av så olyckligt att rester låste fast sig i diffen...
...ja ni vet den där svindyra Quife-diffen ja.
-Så med andra ord tar team Hot Wok Racing vinter.
Nästa tävling nu är inte föräns någon gång i början på Maj 2007.
Var vet vi inte, men det lär visa sig.

/Björn
Här kan ni tanka ner en film från Wokens sista dag på Tullinge



Tack till Dennis Rudolfsson för att jag fick använda två av hans bilder.






Back to 2006