Mälardalen Open Finals 23-24 Augusti 2008



Direkt efter jobbet på fredagkvällen möttes vi upp utanför garaget för att packa ihop det sista. Bröderna Grenler och Böna hade under veckan ordnat med nya däck till Transiten. Nya kanske var att ta i, men dom var minst 20 år nyare än de som satt på iaf. Detta gjorde att färden till banan blev ett rent nöje. Vad skulle nu kunna stoppa oss?
Vi anlände till banan utanför Eskilstuna runt tio på kvällen. När jag skulle starta transiten efter att vi pratat med Knäckehäxan en stund i entren hängde sig startmotorn. Den snurrade för allt vad den var värd och det spela ingen roll att jag slog av tändningen. Hittade en trasig sidavbitare som jag kunde skruva av polskon med iaf. så vi kunde bogsera Transiten till vår depåplats.

När vi väl fått Transan till depåplatsen började vi lasta av direkt och slå upp tält mm. När vi höll på med woken brassade någon fyllskalle in i fronten med sin segway. Killen flög och i fronten gick det en liten, liten flisa. Minutrarna senare parkerade nästa fyllo sin bil intill oss utan växel eller handbroms så den började rulla iväg...
-Hmm, börjar ana nivån här. En smula lägre än Sundsvall helgen innan kan man säga.
Nåja, bortsett från det var allt lugnt.

Besiktningen på morgonen gick fint och Lars-Inge hade inget att anmärka på.

På förarmötet meddelades det att återlinen möjligtvis var något tight för de snabbare bilarna. Återlinen var 90 grader vänster ca 350meter efter mål. De som inte hann svänga av fick fortsätta till 600 meterslinjen och vänta på klartecken innan man fick vända upp och åka tillbaks. Någon senare återline fanns inte. KVidare informerades det att kvalen skulle börja klockan 10:00 och det var fritt fram för alla klasser att rulla fram efter bästa förmåga. Ingen direkt körordning mao. Detta resulterade ju naturligtvis i årets längsta kö med dragracebilar.
Efter någon timmes total anarki beslöts att man skulle vänta i sin depå tills en klassvärd sa till att det var dags att åka upp. Så som man brukar göra. Det fungerade mycket bättre.
Vi lyckades dock köa oss fram till strax före 11:00 för vår första kvalrunda.
Första rundan ut gick på smått otroliga 10,07 - 239kmh@402m! 6,60 - 175kmh@201m. 60ft: 1,55.


Jag glömde aktivera automatiken för laddtrycksstyrningen så vi fick inte riktigt fullt laddtryck, men det blev ju en väldigt stor skillnad mot Sundsvall när selenoiderna hade trasiga kontakter!
Fick vänta i banslut 5-10 minuter på att åka tillbaks till återlinen. Precis lagom för att hinna lägga in skärmen i bilen, stoppa och spara loggen, samt ta ett par fräna bilder på Woken med nya mobilen och lägga in som bakgrundsbild.

Strax efter vår första runda kallades det till extra förarmöte. Banan består av opreppad betong från start till ca 350m. De resterande 50 metrarna till mål samt bromssträckan består av vanlig flygplats-asfalt. Veckorna innan hade det regnat kraftigt och nu när vi började köra på banan kröp det upp vatten igenom asfalten i banslut så att det bildades pölar. Valet stod då mellan att avbryta tävlingen eller gå ner på 201 meter. Det var ett par team som plockade ihop och åkte hem efter beslutet och jag ska vara ärlig och säga att jag funderade i liknande tankar...
...men å andra sidan så var vi ju redan där och då kunde vi ju lika gärna träna 60-fötter.

Ett knep att kapa 60-fötterna skulle kunna vara att värma på kopplingen ordentligt innan start, men i vårat fall resulterade det bara i att motorn inte orkade med en rejäl bogg som resultat.


Till tredje rundan, fortfarande bara 201 meter lugnade jag mig lite på kopplingen och då gick det ju mycket bättre. Väldigt mycket bättre tom.
6,45 - 180khm@201m. 60ft: 1,53.

Vad vi svor över att det bara var 201 meter!
Dessvärre var det ju inte mycket att göra åt. Vi nöjde oss med det resultatet, sparade på bilen och soppan, och tände upp grillen istället. Senare på kvällen hade arrangören hyrt in ett band som lirade hillbilly-rock i en lada, och trots att det var aningen kallt var humöret på topp.

Söndag morgon.
Vädret var verkligen perfekt, och vattnet i banslut hade slutat sippra upp så nu var det 402 racing. Nu gällde det bara att upprepa sista rundan på lördagen fast på full sträcka. Dessvärre så hade Persåkers någon form av bekymmer med tidtagningen i höger line, och givetvis fick vi då ingen tid...

Oljekylaren gav upp oxå, och jag fick vänta i säkert 20 minuter innan jag fick köra tillbaks till återlinen och komma tillbaks till depån.
En snabb insats i depån eliminerade oljekylarens fortsatta möjligheter till att sabba banan innan vi rullade upp för att försöka hinna med en andra kvalsväng -Med tid helst.
Det var inte det lättaste att övertala frammatningspersonal och tävlingsledning att vänta med lunchuppehållet tills vi fått köra, men det gick utan vare sig alvarliga mutor eller knytnävar.

I vänster line den här gången. Taggad till tusen förståss. Laddade iväg i en vad som det kändes perfekt start, men precis som jag skulle smaska i tvåan försvann all kraft.
Ganska väldigt exakt samma känsla som när tvåans synkringar försvann en sen kväll utanför Majjas grill tidigare i sommras. Eftersom jag inte kommit så långt på banan fanns det ett par sidospår som jag kunde svänga av på och rulla av banan lite snabbt och smidigt. Fick hjälp av diverse publik att knuffa tills Fille och Elmer dök upp och knuffade sista biten tillbaks till vår depå.
Jag kastade av mig förarkläderna och fick på mig mek-kläderna i ett nafs. Nu gällde det att jobba på för att hinna renovera växellådan innan elimineringarna började.
Ganska exakt 40 minuter senare var lådan på plats igen med ny drevsats. Elmer tvättade och nollade kopplingen medans jag rev och slet med lådan.
Dessvärre startade inte motorn som den skulle...
...och det var inte så konstigt det, eftersom tre vippor på avgas gått i bitar, låst avgaskammen och slitit av kamkedjan.



Jag gick till Transiten där jag kastat av mig förarkläderna för att ringa TTR-Jompa som skickat sms med lycka till precis när jag bytte om...
...men då hade det redan varit nån pung-sugare framme och snott telefonen.
En två månader gammal Nokia 5310 Xpress med Woken i banslut som bakgrundsbild.
Kan ju knappast råda något tvivel om att en sådan telefon ger man fan i, eller?
Strålande avslutning på helgen mao.

Väl i garaget rev vi av toppen för att inspektera skadorna.

Ventilerna verkade ha snackat lite klarspråk med kolvarna, men inget alvarligt handgemäng. Sätena hade klarat sig och styrningarna likaså. Bara stoppa i en ny uppsätning ventiler, en ny kamkedja och ett nytt nedre kamdrev visade det sig. Topplockspackningen hade klarat sig prima denna gång.


Nu laddar vi om för att köra sista tävlingen i Pite om en vecka.
Allt hänger på att vi får ihop motorn så vi kan lämna stockholm runt 06:00 fredag morgon.
Återstår att se.

Foto: Eget, Elmer och K Lindström.





Back to 2008