@


Pistonhead open #1 12-13 Maj 2012

Efter burnoutsen på festen veckan innan började det läcka lite olja om bilen.
Det var lätt åtgärdat, sedan var det en lugn vecka innan första tävlingen på Kjula.
Även om vi tyckte vi var väl förberedda (vi hade ju hela vintern på oss)
så var vi ändå inte på väg från garaget förrns det började skymma.

Depån kryddades med en frän ljusslinga vi skaffat till festen.
Passar ju minst lika bra i tältet som i festlokalen.
Tror klockan var runt 02.00 när vi var på plats och vi kunde gå och lägga oss.

Lördag morgon bjöd på kyla, regn och blåst.
Det var verkligen inget bra väder men efterssom vi gillar att köra riktigt fort
gillar vi ju även att vänta. Helst riktigt länge. Istället för att sitta och sura
kunde vi nu i lugn och ro umgås som helt vanliga mäniskor. Om man bortser från att alla
mer eller mindre har en sjuklig dragning till motorer och acceleration kunde det varit vilken svensk camping som helst.

Frammåt eftermiddagen gav regnandet upp. Banpersonalen jobbade som dårar för att torka banan,
och det började varmköras både här och där.
Ingen ville ju missa chansen att få testa bilen nu när vi väntat så länge.


Vi skulle köra efter klassen WCT, Wide Cast Thread. Det är bilar med obegränsad däcksbredd,
men ändå med DOT-märkning. En klass med snabba bilar vilket gör att de hjälper oss värma upp banan.
Mattias Lithammars team kollar någonting under huven medans klassen Pro Street står beredda att köra deras första runda.
Martin Granqvist smet iväg på en provsväng med sin Amason, men fick ingen till det riktigt.

Nu var det i alla fall vår tur att testa (lyckan) banan.

Inget rekord på något sätt, men allt var i alla fall helt.

Det kan ju som bekant vara lite av en seger i sig.
Vi gjorde oss snabbt klara för ytterligare en kvalrunda bara för att konstatera
att det endast var 15 minuter kvar av dagens körtid, och det var fortfarande bilar som inte hunnit köra...
Det var ju både skönt att allt var helt och tråkigt att vi inte hunnit mosa på något innan dagen var över.
Vi körde lite kvälls-mys i depåtältet innan vi gick upp till Ladan och kollade på livebandet.


Söndag morgon bjöd på väder som var raka motsatsen till lördagens.
Klarblå vykortshimmel, i princip vindstilla, varmt och fint,
så det var fullt ös direkt. Nu skulle det hinnas med en kvalrepa och eliminering på en dag.


Nu var det dags att köra en kvalrepa värd namnet.
Motståndet i klassen gör att med 10,47 står man långt ifrån högst upp på kvallistan.
Här är några andra bilar i klassen.
Från vänster: Mikael och Magnus 1048hk BMW E46, Mikael Holmströms Volvo 745,
Fredrik Syrens Toyota Starlet, Rickard Ivars BMW E30 och Andreas Åhlmans kolfiber-Volvo Amason.

Om man inte placerar sig tillräckligt högt upp på kvallistan finns risk
att man inte ens kommer med i stegen vilket vore riktigt trisst.
Den här gången blev det bara sju bilar inkvalade och då fick alla rum i åttabilars-stegen,
men om det varit tio bilar inkvalade hade de två långsammaste blivit reserver vilket
innebär att man får stå och vänta på en lucka intill starten med stor sanorlikhet att man inte får vara med i tävlingen.
Den här dagen var det mer än tio bilar på plats, men bara sju som lyckades kvala in men sådant är svårt att förutspå.
Vi satsade på en mitten-låg niosekunders-repa i alla fall.

Precis innan vi skulle köra började generator-lampan lysa så vi slet av fronten i uppliningen
och juckade på kontakten till generatorn. Det verkade nästan lösa problemet...


Observera Rickard Ivars i det närmaste perfekta hjullyft i starten på sista bilden!

Dessvärre så blev det som alltför ofta. Ingen nia, eller ens en tia.
Växellådan gick sönder priecis när jag skulle lägga i tvåan,
likt ett tusen gånger tidiager kändes det som...
På gott och ont har vi börjat få viss rutin på att riva lådan,
och det var inget alvarligt fel. Bara byta ut tvåans stock och sätta ihop allt.


Ca 50 minuter senare var vi klara, men nu var det inga mer kvalkörningar.
Vi landade lite skamset på femte kvalplats i stegen, men vi var med iaf.


I ren desperation för att lösa växellåds-problemen fick vi hjälp av Vems-Emil att programmera WOT.
WOT står för Wide Open Throttle, och innebär att tändingen ska brytas ett par millisekunder
så att man ska kunna växla med gaspedalen i botten. Hmm. Spännande då jag aldrig testat att köra så,
annat än på lastbilen där jag gör det hela tiden. Där går det ju så långsamt att man inte ids släppa gasen för att växla.
Woken går ju typ ett par tusen gånger bättre än lastbilen så jag brukar sällan känna att jag måste hitta på något
för att få den att över huvudtaget röra på sig. Tror inte woken skulle sacka till 70 bara för att det blev uppförsbacke på motorvägen tex...
Nåja. Do or die, som vi brukar säga. Vi kan ju inte mer än förlora?
Generatorlampan hade börjat flimmra mer eller mindre frekvent men det var inget vi gjorde någon stor sak av.



Förlorade gjorde vi verkligen inte!
Växlarna satt där dom skulle även om det kändes både ovant och konstigt.
Under kvalet hade två fotoceller körts sönder så tävlings-sträckan var kortad till 201m,
men det var ingen som sagt så jag körde hela 402m innan jag ryckte skärmen och jag såg inte
en skymt av Rickards vita BMW under hela repan.
Rickard körde 6,0 så han körde lite snabbare, men jag var först iväg och även först i mål!


Inte nog med att jag vann rundan. Allting var dessutom nästan helt!
Generatorlampan hade nu övergått från att flimmra till att snarare lysa med ett fast sken.
Genertaorn är ju från 2006 så det var väl inte annat än väntat. Köper en ny på måndag tänkte jag.
I höjd med startplattan blev det lite kö och jag stängde av motorn.
Det kanske var lika bra för det fanns ingen ström kvar att starta motorn med,
så nu fick vi upp ögonen för det problemet lite granna. En snabbladdning i depån så var vi ready to rock.
Nu föll det sig inte bättre än att jag skulle möta kvalettan, Andreas Åhlman i semifinalen.
Här ska det bli åka av!

Andreas hade haft lite trubbel med att hålla bilen helt stilla i stage.
Det var absolut inte så att jag försökte psyka honom igenom att staga långsamt
utan jag gjorde som jag alltid gjort. Nu föll det sig inte bättre än att Andreas bil började rulla
innan starten gått och han rödlycktade.

Jag hann knappt tänka "YES!" när jag rullat förbi 60foten
och all kraft i min motor försvann.
Öh, vadnu?
Medans Andreas sladdade i mål rullade jag in till kanten. Han rödlycktade och jag gjorde det inte.
Jag rullade precis över mållinjen i 50kmh. Altså var jag vidare i elimineringen,
men vad tusan hade gått sönder???

En evighet senare vad jag bogserad till banslut av räddningspersonalen i max 5 kmh.
Klockan började bli väldigt mycket och tiden för hur länge vi skulle få köra var egentligen redan passerad,
men pga strul under förmiddagen så kördes tävlingen klart på lånad tid.
Några 40 minuter i depå som är brukligt mellan rundorna var inte att tänka på.
Vi visste ju inte vad som var felet med bilen, men vi visste att det var brådis att laga det.
Bogseringen tillbaks till depån gick i en hastighet som förmodligen skulle göra vem som helst portförbjuden
från banan på livstid men efterssom jag inte har någon hastighetsmätare i bilen så intalar jag mig att
det knappast kan ha gått mycket fortare än kanske 55kmh? =)

I höjd med plattan kom Tävlingsledaren Monica springandes.
Oh, shit tänkte jag!
Ni får FEM minuter på er att vara tillbaks startklara, var allt hon sa.
Jag hojtade att vi skulle vara tillbaks inom en kvart
innan Fille drog ner ekipaget till depån i depåfart+.


Problemet var lätt löst.
Det var ett spännhjul till generator-remmen som skurit så remmen krullat upp sig,
hoppat av och tagit soppapumps-remmen med sig i flykten.
En snabb insats av teamet så var en ny soppapumps-rem på plats.
Generatorn laddade ju ändå inte så den fick vara utan rem.
Nu var det bara ösa på.
11 minuter senare stod vi raceready på plattan och ingen trodde vi hunnit göra annat än varit nere och vänt i depån
med hopp om att Fredriks Starlet skulle rödlyckta eller kanske inte ens starta?
Vi hade ju laddat batteriet och tankat innan vi skulle köra semifinalen
och skärmen behövde vi ju inte heller packa så vi kände att det här är under kontroll.
Fredrik hade ju ändå bara kört nån hög tia så det här borde vi ju klara av oavsett om det finns vare sig soppa eller el?


Jag var först iväg och hade en betryggande ledning redan på 60foten, men tvåan ville verkligen inte gå i.
Vare sig med WOT eller utan, och jag hade ett helsicke i bilen att hålla undan för den lille röda Toyotan...
Det gick dock vägen och vi kunde se oss som segrare av klassen 4to6 på årets första tävling
precis som vi gjorde på sista tävlingen i höstas!


Prisutdelningen hölls lite avskillt för närmast sörjande så som brukligt är.
Egentligen var detta än mer i skymundan än vanligt så prisutdelningen brukar äga rum på plattan,
men nu var det brådis för crewet att få undan all tidtagning mm, så där gick det inte att vara.
På plattan eller nere i depån gör ju egentligen detsamma sålänge man har ett första pris att hämta ut.
Inga pokaler delades dock ut för delseger i cupen, men som detta ser ut så borde det väl bli tillfäle för det med.

Nu ser vi fram emot nästa Pistonhead Open den 8-10 Juni
Då hoppas vi på bättre väder, mer flyt, mindre ras och ännu bättre tider!

Foto: Daniel Andersson och Malin "Mallan" Ulfves.





Back