@

Pistonhead Slight Return 2012, 15-16 September

Det är med vemod man åker mot banan fredag kväll,
när man vet att det är sista tävlingen för säsongen...

Eftersom serien avgjordes två veckor tidigare så var vi redan klara vinnare i klassen.
Nu var det mer eller mindre ett genrep inför Sweden Nationals på Tierp Arena två veckor senare.
Innan vi åkte från garaget så testades launcen ordentligt.

Nu skulle det bara fungera. Dessutom hade vi gjort en snillrik koppling
så att sprutet skulle veta om det var begränsad launch för att starta snabbt eller
maximalt ladd för burnout som gällde.

Väl förberedda till trots så hann det bli riktigt mörkt innan bilen var besiktigad.
Tur jag har lysen på bilen. Annars hade kryssande igenom depån blivit mer än spännande.

Vädret i mitten av september kan ju vara en ren gissning, och med tanke på sommarens eviga regnande
kunde man ju knappt tro sina ögon när det var i stort sett klarblå himmel när vi vaknade på lördag morgon.
Varmt var det dock inte, men i bilen med full mundering så var det ganska trivsamt.

Som ett slags eldprov på launch-controlen gjorde jag en ordentlig burnout...



På en av bilderna kunde man tom se laddtrycksmätaren i burnouten.
Den stod givetvis limmad i botten på 3bar...

Efter en sådan burnis känns det ju som att det borde kunna gå hur fort som helst.
Sören i den senapsfärgade Corollan går upp på bakhjulen i den andra linen,
men utan nytta kan det verka då jag redan påbörjat resan mot mål...


...dessvärre hade vi överkompenserat launchen och gjort motorn lite för trött i starten.
Fick inte riktigt till den där fjongen som man behöver och då matchade inte tvåans växel.
Sören var om och jag hade inte en chans att komma ifatt.

Ingenting gick sönder iaf. så vi kunde passa på att äta lunch och ha det lite bra
inför andra rundan. Det är inget vi är bortskämda med vill jag lova.

Till andra rundan gjorde jag en lite mera städad burnout,
och vi hade justerat upp ladd och varv något till starten.



Det gick betydligt bättre än i första men det kändes ändå som att det fattades både grepp
och effekt. För ett par år sedan hade vi varit helt nöjda med 1,47 i 60fot och 9,8-247
men det är väl det som är nackdelen med den här sporten. Man vänjer sig väldigt fort.




Vädret var i stort sett kanon och allting flöt på väldigt bra.
Vi hann köra fyra kvalrundor under dagen men dessvärre ville det sig inte riktigt.
Till sista rundan sa knappen i ratten upp sig så launchen hoppade i och ur lite som den ville...
Lösningen på den glappande knappen blev att tejpa fast två o-isolerade sladdar på ratten,
som jag helt enkelt tryckte ihop med tummen när jag ville ha launch.
Det var en riktigt kass lösning som inte fungerade speciellt bra om jag ska vara ärlig.



Utan att vara ett dugg nöjda med vårat resultat för dagen,
så var vi i alla fall på tionde kvalplats i ett av de hårdaste startfälten i klassens historia.

Pistonhead Slight Return körs som en helt fristående tävling,
så direkt efter sista rundan vidtog middag och prisutdelning för serien i den välbekanta ladan.
Där bjöds alla top 3 i varje klass på grillad kyckling med potatisgratäng och Pistonhead öl.



Efter prisutdelningen gick vi tillbaks till depån för att göra rent kopplingen inför söndagens eliminering.
Det tog exakt lika lång tid som att spela Metallica Reload plattan. Inklusive skåla i Champagn och ljuga en stund.
När vi var klara spelade The Go Getters för fullt på scen i ladan så det var ju givet att vi gick tillbaks
dit och fortsatte firandet av segern i serien.


Vädret på söndags morgonen var mindre överaskande, halv-risigt, mulet och kallt.
Det hade regnat under natten och banan var verkligen iskall.
Förutsättningarna var dock samma för alla så det var bara gilla läget.
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder var något som vi försökte intala oss när vi varmkörde...

Vår klass var först ut och jag hade förmodligen drömt hela natten
att knapen på ratten inte var något bekymmer.
Redan i burnouten märkte jag att den var lite lurig,
och när det var dags att vara först iväg från linjen fungerade den inte alls.
Att växla från att trycka in knappen till att hålla ihop sladdarna
mitt i stage proceduren var inget jag klarade av och jag åkte inte helt otippat ut med en gång.

Väldigt snöpligt.
Dessbättre fanns möjlighet att gå in i TT-klassen istället för att packa och åka hem.
Nu strök jag knappen helt som option och höll ihop sladdarna både i värmningen och i repan.

Nalle sitter mitt i skottlinjen för att se vad som händer, och Larsson som vann serien förra året tittar på.


Nu fungerade det något bättre, men väldigt svårt att finna greppet i starten,
och fortfarande helt omöjligt att få någon kraft på tvåans växel...
...och slutfarten blir bara sämmre och sämmre, oavsett vad vi gör.

Vi blev erbjudna att köra flera test n tune vändor,
men så som bilen betedde sig och med växellådan fortfarande hel
men med vetskapen att om jag skulle försöka växla snabbare skulle den gå sönder direkt så var det inte ens kul...
Vi hade helt enkelt ingen lust att köra mera.
Tragiskt.

När vi tog av hjulen för att lasta woken på lastbilen märkte vi att corden började titta fram få däcken.
Vi visste att dom hängt med i en och en halv säsong, men att dom var SÅ slut kom som lite av en överaskning.
Okej tänkte vi. Där har vi orsaken till de kassa 60fötterna, men vart tusan har slutfarten tagit vägen?
En leakdown på måndagen visade på kraftigt läckage på alla avgasventiler, så där var slutfarten.
Grejerna var slitna och säsongen var strax över. Ingen förvånad över det.



Andreas Sjödin var på plats med sin Top Doorslammer och test-körde under helgen.
Det slutade dessvärre med ett smärre motor-ras, men Andreas gick inte och hängde läpp för det.


En annan som hade oflyt med motorn var Mikael Edstrand, men den limegröna Saaben.
Han smälte en kolv redan under kvalet och stod lastad redan på lördagen.


Här är en som hade ordning på bitarna den här helgen. Tobias Johansson med den så kallade Kalmar-Volvon
tog hem segern i klassen 4-6 den här helgen och premierades med fri körning nästa säsong.


Andersson och min mamma står och inspekterar en besynnerligt snabb bubbla...


Andreas Åhlman tog verkligen tillfället i akt och körde så många test-repor som hanns med,
i värsta gatbils-andan. Och resultat gav det med besked.
Amasonen är nu god för höga sjusekunders repor närsomhelst.


Framåt söndag eftermiddag blev det riktigt fint väder och hyggligt varmt.
Precis som sig bör när man bestämt sig för att börja packa ihop allt bråte...


Om vi haft tvivel innan så var vi alla nu helt klara med volvo-lådans nycker.
En låda som går sönder så fort man försöker växla lite inspirerat, där man inte kan ändra utväxlingar
och där alla försök att få en eftermarknads drevsats tillverkat kammat noll...
...nä, till nästa år måste vi hitta på något alternativ.

Efterssom det här är sista tävlingen på Kjula Dragway 2012,
vill vi rikta ett stort tack till Pelle Hallström med crew för att ni ger oss möjligheten att
köra på Kjula Dragway och för att ni gör ett sånt jäkla bra jobb med banan och allting runtomkring!



Foto: Malin "Mallan" Ulfves, Tommy Neucler, JPLPHOTO.SE och eget.





Back