Jag och Olof Andersson som jag mekar koppling åt bland annat
var och hälsade på i Micke Gullqvists garage på vårkanten 2018.
Lika oväntat som plötsligt dök frågan upp runt fikabordet om jag inte skulle följa med till England?
Teamet var en gubbe kort och jag verkade vara av rätta virket. Jag hade egentligen tänkt
jobba som funktionär på premiärtävlingen på Kjula den helgen, så jag avböjde först...
...men när jag berättade det för min flickvän senare på kvällen undrade hon om jag var helt dum i huvudet.
Ja lite hjärnskadad kanske man är, men det klart att jag måste hoppa på detta när jag får chansen.
Ringde och ändrade mitt besked dagen därpå, så var det klart.
Bläcket hade ju ändå knappt hunnit torka på passet från Gainsville.

Helgen innan Main Event kördes det en outlaw-tävling kallad Doorslammers på Podden,
så bilen, Micke och Åsa var kvar på banan sedan dess. Det var bara jag,
Fredde "Turbo" Westerlind och Kenny Steibert som skulle åka till England fredag morgon.
Riktigt tidigt, ja rent ut sagt i svinottan, möttes vi upp på Arlanda.


Kenny och Fredrik har varit på Podden massor med gånger, och senast en vecka tidigare,
så jag tog plats i baksätet på hyrbilen och bara åkte med till banan.
Banan ligger ca 2 timmars bilfärd från Stansted flygplats.
När vi kom till banan var bilen redan urlastad och besiktigad, tältet var på plats.
Mitt jobb var främst att assistera Fredde med allt som händer bakom torpedväggen.
Kenny ansvarade för motorn och allt som händer med den mellan rundorna själv.

Det var en mängd bekanta på plats, så även om jag inte varit på banan tidigare
kändes det väldigt bekant på något vis.
Robin Noren var på plats. Han ska köra sin första fulla EM säsong i Pro Stock.
Björn Mårtensson och Micke Kågered i TF, Fredde Fagerström och massor med folk jag kände sedan tidigare.
Jimmy Ålund kör Magnus Perssons The old 51 i år och vann Doorslammer tävlingen veckan innan.
Som bonus träffade jag slutligen Luke Stevenson som jag lärt känna via nätet för väldigt många år sedan.
Han jobbade som reporter åt banan och körde en liten live intervju med mig i någon paus.

Tävlingen förflöt helt galant.
Inget gick sönder och allt var precis som i en saga.
Vi avslutade kvalet med att bli kvaletta med 5,91 - 245mph (394kmh).



En detalj jag aldrig noterat tidigare var en bestämd dresscode på plattan.
Det var svarta byxor som gällde, och inte "snickarbyxor" med elefantöron som jag hade.
Fick låna ett par mer representabla av Micke. Under kvalet var det Lucas Oil skjortor,
men under eliminering var det Micke Gullqvist team skjortor.
Min uppgift på själva banan var att filma hitten i slowmo, precis i startögonblicket.
Jag åkte även med Åsa i golfbilen och hämtade Micke efter mål och hjälpte till vid vägningen.


Under elimineringen rullade det på och Micke gjorde ett superbra jobb med körning
och tuningen av bilen. Såpass bra att vi vann finalen mot Jimmy Åhlund.
Alla i teamet blev såklart glada. Känslan fanns där att det var väntat,
men väntat eller ej så är det inte över föräns den tjocka damen sjunger.
Allt kan hända under en eliminering och inget är självklart.


Direkt efter att vinnabilden togs var det fullt ös att plocka ihop depån,
ner med tältet och packa in allt i trailern. Verktyg, kök, rejsbil.
Micke skulle lämna podden dagen efter men jag, Fredde och Kenny skulle flyga hem
med första flyget morgonen därpå. Direkt efter att vi packat ihop allt bar det av tillbaks till flygplatsen.
Vi checkade in på hotellet intill flygplatsen strax efter midnatt. Bra, då ses vi i lobbyn klockan 04.00.
En dusch och lägga huvudet mot kudden var allt som hanns med.
Trötta men glada flög vi hem på morgonen.

Jag åkte direkt till jobbet på tisdagen.
Fredde hade ett kundbesök.
Den enda som var klok nog att ta ledigt på tisdagen var Kenny.

Detta var verkligen ett äventyr med guldkant.
Så otroligt kul att få vara med ett såpass sammansvetsat gäng specialister.
Nästa tävling är på Tierp Arena. Då ska jag mecka åt Olof Andersson,
så detta var ett riktigt bra genrep.







Back