Årets första deltävling i Europamästerskapet, Dragracing 2019.
Platsen är som alltid på Santa Pod i England.

Jag fick äran att följa med och hjälpa Micke Gullqvist likt förra året.
Jag, Kenny Steibert och Fredde "turbo" Westerlind flög med första planet på fredag morgon från Skavsta.
Utöver Lenn Lindell, ett par meckar till Andreas Sjödin och pappa Callin så var det en och annan resenär
som bara skulle till London i något helt annant ärende. Sjukt.
Åsa Johansson mötte vi upp på Stansted där vi hämtade upp en hyrbil
som Fredde galant rattade genom vänstertrafiken till banan.


Nyheterna för i år är nytt färgtema med vit pearl, riktigt vinyltak
och att kopplingen sitter i Olof Anderssons Cheva 57, och är ersatt mot en turbin.

Helgen innan Main Event gick det en outlaw doorslammer tävling.
Många team inklusive Mickes team var på plats även då och lät bilarna vara kvar på banan.
Att gå över från koppling till turbin kan verka lockande, men det är allt annat än självklart
att få till det med en gång.

Min bekanta Luke Stevensson intervjuade Micke innan en av kvalreporna.
Den sändes i någon paus över websändningen.

Kvalet på lördagen gick inte riktigt klockrent.
Första rundan skakade Micke däck hårt direkt från linjen och fick släppa nästan på en gång.
Andra gick något bättre men fönstret man brukar prata om hade vi inte hittat.
6,529 gjorde oss bara till kval 17 efter Peter Kunc som hamnade på bumpen med 6,526.


Vädret var verkligen växlande.
Kallt, varmt, sol, regn. På morgonen var det skönt med dieselkanonen i tältet.
10 minuter efter att vi blivit tillsagda att strax rulla upp öppnade sig himmlen.


Man ska ju inte titta på väderleksrapporterna och framför allt inte i England.
Det såg verkligen inte bra ut inför söndagens kval. En chans såg det dock ut som att vi skulle få
att köra bättre och ta oss in i stegen.
Micke gjorde det han gör bäst och avancerade till en kval 7e plats med 6,006.
Det började dock regna innan klassen kört klart, och avbryts kvalet pga regn innan alla i klassen kört
stryks allas resultat från den svängen. Det var dock bara en liten skur, banan torkades upp och klassen körde klart.

I brist på gnälliga grannar till banan så kör man för fullt 09-21.
19:30 var det efter diverse regnuppehåll dags för en andra kvalsväng.
Nu hade Micke börjat hitta fönstret. 5,91 gjorde honom till kval 6.
Kvaletta var Vegter med fantastiska 5,80. Hatten av.

Eliminering måndag.
Första rundan var mot Nick Davis i den ljusbruna turbo mustangen.
Lyckades inte fota den, men den var riktigt stilig. Han fick dock absolut inte till det
och Micke kunde glida i mål först och stanna klockan på 5,91. Rena rama bracketbilen.
Andra rundan mötte vi kval trean Andreas "Ärtan" Arthursson med den bruna turbo Chevellen.

Andreas rödlyktade av någon anledning, och skakade dessutom däck så Micke gick vidare med 5,96.
Man kanske kan tycka att det går bra att släppa om man ser att motståndaren rödlyktar,
men i det här skedet är varje runda en ovärderlig källa av data för framtida tuning.



Semifinalen skulle vi kört mot Jan Ericsson som var kval 2 med 5,84,
men han hade kört sönder motorn under en solorunda i kvarten så vi fick en solo.
Micke var dock mer sugen på att tuna bilen än att play it safe.
5,92 var vi vidare till final där vi skulle möta Mats Eriksson.

Mats hade kört 5,97 i kvalet med sin nytappning av Green Goblin som till i år
antagit den uppenbart populära färgkombinationen svart och vitt.
Mats vet man aldrig riktigt var man har. Han kan vara snabb som en kobra och
Adam som tunar Mats bil kan ha ett par ess i rockärmen...
...inte denna gång dock.
Mats rödlyktade och Micke körde knivskarpa 5,83-245mph.



Winner, winner, chicken dinner är något jag hört talas om,
men här blev det vegitarisk köttfärssås och grillspett.
Det var kanske inte det godaste jag ätit men det var helt okej.
I samband med prisutdelningen öppnade sig himmlen och det kom en åskskur av sällan skådat slag.

Vi packade in golv, kök och verktygsvagnarna på bottenplanet i trailern.
Camaron och golfbilen stälde vi på högsta punkterna i tältet så fick Micke ta hjälp
att få ner tältet och lasta in bilen på tisdagen efter att vi flygt tillbaks till sverige.


Jimmy Ålund stödäter lite i uppliningen.
Han kör ju både Magnus Old51 och sin egen Pro Stock bil som han vann med


Bengt Ljundal sträcker på sig och ser fräsig ut.
Inte så lätt när man är 150cm lång hävdar han själv.


Veckan innan main event fick jag uppdraget att förlänga scoopet till Peter Kuncs bil.
Expressjobb, men det blev ju riktigt bra med lite färg.
Dessvärre kom inte peter med i stegen utan slutade på en kval 21 placering i det stenhårda fältet.



Fredde Fagerström har verkligen haft en tuff start på året.
Först brann verkstaden nästan ner. När han med ett otroligt starkt gängs hjälp
ändå lyckades få ihop bilen skottade han tre motorer på de tre första rundorna.


Marcus Perman var in i muren och knölade till bilen.
Planen är att Mats Brag ska hinna räta ut den till Tierp om ett par veckor.
Vi håller tummarna.


Ida Zetterström med nyligen hemtagna Lucky13.
Hon blev kval 11 med 7,28 - 194mph


Däcksvärmare på en juniordragster. Första gången jag sett.


Blandade fräna grejer på banan:




04.00 tisdag morgon lämnade vi banan, för att flyga hem.







Back