Göteborg 19-20/6-2004

Om ni tyckte det var mycket att läsa om Nyköping så var det bara början.
Här kommer en utförlig och relativt detaljerad berättelse från Hot Wok Racings deltagande av SDC i Göteborg.


Lådan som rasade i elimineringen på Björkvik var bytt på tisdagen efter, men jag hade för tillfället slut på växellådsolja i garaget så det fick vänta till Onsdagen innan jag kunde åka ut och provköra. Efter att lådan bytts så passade jag på att byta garage. Nu huserar jag inte längre i gammla TTR-garaget utan delar nu garage med DTE och Ligisto motor.

Det är märkligt hur fort tiden kan gå ibland.
det var två veckor mellan Björkvik och Göteborg och för att vara på säkra sidan tog jag semester veckan innan. Dels för att hinna få till alla smågrejer och dels för att jag ursprungligen hade tänkt köra både En Dag På Strippen och SDC. Nu hann jag inte anmäla mig till EDPS och dessutom så var jag inte nöjd med bilen och då kändes det inte som någon ide att köra. Köra ja, jag hade tänkt köra Woken ner till Göteborg men efter växellådsbytet bytte jag soppapump till en Borsch 044, monterade linjär bränsletrycksregulator mm, och då stämde inte mappningen över huvud taget.
I alla fall inte tillräckligt för att det skulle kännas tryggt att köra de 50 milen ner. På torsdagen hade jag fortfarande en svag strimma av hopp om att kunna köra hela vägen ner, men Elmer övertalade mig att lägga hela fredagen på att skaffa fram någon form av transportmedel. Bilsläp var inga problem att hyra, men min Opel Rekord som jag köpt för det ändamålet i våras kändes mindre pålitlig än Woken så med andra ord var jag tvungen att få tag i en dragbil utöver släp... Tittade på diverse biltransport-bilar och försökte hyra eller helst låna över helgen, men den enda som var ledig över helgen gick absolut inte att hyra. Att låna var inte ens ide att fundera över. Ville jag ha den fick jag köpa den.

Tur att Banken låg aldeles intill då tänkte jag. Stövlade in på banken i mekkläderna och bad om ett litet lån. Att få lån var inga problem, men att få cashen i handen var det värre med. Tidigast var veckan efter. Ett snabbt samtal till Elmers kontantservice löste dock biffen. Elmer fick åka från jobbet och hämta ut från något kapitalkonto och låna ut till mig tills att min bank hunnit fundera färdigt.
Bugar och bockar.
Med den nyhadlade Ford Transiten åkte jag raka spåret till garaget för att lasta på Woken. På vägen till garaget slutade dock Transiten ha någon tomgång samt att blinkersen la av. Lite god vilja och en stund senare så var åter Transiten i körbart skick. Man fick snurra lite på säkringarna för att få igång blinkersen, generatorn, diverse instrument och även halvljuset emellanåt. Köper man en nylackad lastbil från 1979 kan man ju inte förvänta sig att den ska vara i perfekt skick. Lastade till slut på Woken på flaket och på vägen hem för att hämta tält plockade jag upp Elmer. Medans jag hämtade tält var det tänkt att Elmer skulle fylla på luft i bakdäcken men det gick relatift trögt.

En timme senare hade vi i alla fall 3,5 kilo luft i nästan alla däck. Strax efter 21:00 styrde vi ut på E18 mot Göteborg. Nu var vi i alla fall på väg...
Vi kom upp i 115 i nerförsbackarna och lyckades hålla 90 i uppförsbackarna. Ingen raketfart direkt men klart godkänt ändå. Efter ca 8 mil började det dock låta märkligt om bilen. Ett återkommande dunsande störde den annars så ljuva musiken som strömmade ur vänster högtalare. Självklart stannade vi till ett par gånger för att försöka lista ut vad det kunde vara, men utan att hitta något fel. Styrservo hade inte direkt skadat och förra ägaren hade bytt ratt som han satt 90 grader fel. Bilen svajjade och betedde sig allmänt illa men om man höll i ordentligt och parerade så var det inga problem att hålla kvar bilen på vägen. Var dock inte läge att sitta med en hand på ratten utan det var dubbel-grepp som gällde.

Efter att vi passerat Enköping var det svårt att hitta någon annan radiostation än P3 och med Daniel PapaDee's favoriter i vänster högtalare gjorde det inte så mycket att det skrammlade lite om bilen. Det trissta med radion som följde med var att den enda knappen som fungerade bortsett från volymen var "tuning +". Det medförde att om man råkade klicka 0,5 för långt på någon station så fick man gå hela varvet runt för att komma tillbaks. Höjdpunkterna var när det kom nyheter och man redan kunde alla nyheterna utantill. Bland annat var det någon som ville ta krafttag mot att små barn offtare lider av fettma. lösningen skulle vara att barn under 4 år bara skulle få godis på lördagar. Ett ytterligare förslag var att förbjuda godisförsäljning på ställen där man kunde tänka sig att 4 åringar skulle kunna komma åt. Jag och Elmer funderade lite stillsamt på om detta inte skulle kunna öka lagningen från 5 åringarna till de ännu mindre minderåriga...
...fast å andra sidan så är det ju ganska sällsynt med vare sig 4 eller 5 åringar med tillräcklig ekonomi för att dra igång någon storskalig lagningsverksamhet. Man hinner fundera en hel del när man sitter och kör hela natten, och någon risk att somna fanns det inte för mig i varje fall.
Satt ju och kämpade med att få bilen att gå rakt, och vipps helt plötsligt slocknade allt lyse på bilen. Inne som ute. Det enda som funkade var helljuset, men med möten hela tiden på en 90väg kändes det sådär att köra på helljus. efter lite mer eller mindre panikartat letande hittade jag varningsblinkersen som fungerade så att jag skulle våga stanna.

Det visade sig att det bara var dags att snurra lite på säkringarna för att få igång halvljuset igen. Skönt med ett elsystem som i alla fall är lättservat.

När vi kom till Alingsås började det dunsa och hoppa mer om bilen än den gjort tidigare om man körde fortare än 65. Stannade till åter igen för att försöka lokalisera vad det kunde vara som orsakade detta skuttande. Efter ett varv med ficklampan visade det sig att det var punktering på ett av de innre bakhjulen. Inte så konstigt då att den betett sig lite konstigt då. Det hela hjulet som satt utanför hade för lite luft så vi bestämde oss för att lasta av Woken och köra transiten olastad de sista 10 milen.
Känslan att sätta sig i Woken och köra efter att ha suttit mer än 6 timmar och försökt hålla transiten på vägen var fantastisk. Det kändes som man satt i en gocart. Man behövde ju inte längre ta i allt vad man kunde för att svänga, så fort man snurrade på ratten svängde bilen, så fort man nuddade bromsen så bromsade det och det bästa av allt: När man gasade så ÖKADE bilen i hastighet. Det ni!
Elmer fick köra transiten och jag låg strax bakom med Woken och väjade för alla gummi-klumpar som lossnade från det trasiga däcket. Efter att ha kört ett par varv fram och tillbaka runt Säve flygfält lyckades vi hitta entren till banan. Den var såklart omärkt och låst så vi satt och sov i hytten de två timmarna i väntan på att klockan skulle bli 07:00...
...eller vi hade i alla fall tänkt göra det, men TTR-Jompa och Adde A3 kom och parkerade bakom oss efter en stund så vi hoppade in i Jompas A8 och satt där och ljög tills det kom en yrvaken militär och låste upp grinden 07:20. Innanför grindarna stod det militärer och vinkade åt vilket håll man skulle köra för att komma fram och jag såg ju att rakt fram var depåområdet, men trots det vinkade en av gröngölingarna upp mig till deras depå för bananhelikoptrar. Fick åka lite sicksack mellan helikoptrarna för att hitta ner till depåområdet på egen hand. Hela kön följde förståss bara efter mig och det vart lite liv kring det där senare under dagen men jag kunde ju knappast lastas för att jag följt de anvisningar jag fått...

Det var kanonväder när vi parkerade utanför grindarna vid 5-snåret men när vi väl fick åka in på området hade det börjat regna. Regnet höll i sig hela lördagen och vid 15:00 blåstes tävlingen av. Då var det bara att åka iväg med lastbilen och försöka hitta tak att stå under för att byta hjul. Vi hittade ett ställe utomhus där man kunde betala 20 kronor i en automat för att kunna spola sin bil med högtryck. Det passade oss utmärkt och eftersom det regnade var det ingen som stod där och tvättade sin bil. Vi bankade och slog en stund, men det var helt lönlöst att få loss bultarna med dom små verktyg vi hade. Utöver det faktum att vi absolut inte fick bort hjulet så passade kontroll-boxen till vinchen på att fullständigt brinna upp. Är nog läge att skaffa brandsläckare till den bilen innan elen tar fyr ordentligt...
Efter en välbehövlig middag på Burger King åkte vi tillbaka till Säve.
Vi tänkte försöka muta någon militär att byta hjulet åt oss, men dom var inte riktigt med på noterna om vi säger så. Istället hamnade vi bredvid Kenneth Feldhusens team. Dom hade ju verktyg för att kunna byta däck på sin Scania buss så det borde ju räcka till. Vi var lite trötta och innan vi hunnit smälta undan maten för att ta tag i situationen så stod en ur Kenneths team och bräckte och bröt en stund ända tills det kom förbi en kille från Falck Assistans och nämnde att bultarna kanske var vänstergängade...
-Öhh, va?
Vi närmare kontroll visade det sig att så var fallet.
Typiskt, för nu satt dom ju verkligen ordentligt! Efter lite mandomsprov så fick vi alla fall loss hjulen och kunde bara konstatera att reservhjulet var för litet. Killen från Falck kollade märkningen på det däcket som var helt och hade rätt storlek. Han lät meddela att det skulle klara lasten med enkelmontage. Jotack, vi hade ju kört nästan 45 mil med punka på det innre, så det kan man nog tänka sig. Sagt och gjort monterade vi tillbaks det hela däcket för att köra enkelmontage på den sidan hem.

Med dragbilens bekymmer lösta så satte vi oss i team AVR's husvagn och snackade gojja resten av kvällen. Vi vart erbjudna att få sova i deras husvagn och det verkade ju chysst, men när hela team AVR kom tillbaks från Liseberg visade det sig att det skulle förmodligen bli väldigt trångt. Även på golvet. Eftersom det regnade i princip oavbrutet så kändes inte tältet jag hade med mig särskilt lockande att slå upp. Jag och Elmer bäddade ner oss i hytten på transiten istället. Märkligt, men det var länge sedan jag sov så bra på ett så obekvämt sätt.

Söndag.
Söndagen inleddes med förarmöte och det envisa regnet som härjat hela lördagen hade spolat banan ren och fin. Nu var vädret helt kanon. Lite onödigt kraftig medvind i körriktningen men klart väder och ganska kyligt. Omkring 15 grader skule jag tro. Alla skulle få köra två kvalrepor var det tänkt men klassen Sport Compact som jag kör i fick bara en. I alla fall fick jag bara köra en repa, men de som var på plats redan på fredagen fick köra sig trötta då. Jag körde 13,1 eller något åt det hållet, så det var fortfarande en bit kvar till den efterlängtade elvan.
Lillpeter med Corsan fick någon form av lagerhaveri på fredagens kval, och Nicke och Julles silver golf hände det något med i kvalen på söndagen.
Kvar till Elimineringen var jag med Woken, Robert Uhr med Saaben och Mengihini med Supran. Jag skulle köra mot Supran och Uhr fick en solo. Det som hände var att team SMR valde att byta förare inför elimineringen. Inte för att det skulle vara några svårigheter att köra ifrån en 13-sekunders Cherry med en 9-sekunders Supra men för att försöka sätta första 9:an med bilen för i år så skulle Rickard köra. Så fick man inte göra och dommaren eller om det var tävlingsledningen satte stopp. Båda hade redan värmt däcken när förarbytet uppdagats och SMR fick två minuter på sig att byta förare. Jag fick välja om jag ville värma igen eller om jag ville köra ändå.
Jag kände på mig att de var beredda att släppa iväg mig själv om inte SMR skulle kunna rulla fram vilken sekund som helst.
Bakom mig hör jag hur Mengihini försöker starta men av någon anledning startar den inte. Antagligen surade motorn ner sig när dom vart tvugna att stänga av direkt efter värmningen. Efter att två försök med startmotorn från SMR så ger startern mig tecken att staga in. Jag var inte sen att haka på utan stagade in direkt. Körde 12,74 och gick vidare.
Tydligen så hade Mengihini fått igång Supran just som jag stagat in, men så fort jag stog i stage så visste jag att jag var skyddad. Jag kan inte låta bli att tycka synd om team SMR för detta var verkligen ingen ärlig fight, men å andra sidan så vet ju både dom och jag att det är enda sättet för mig att vinna mot dom på. Väl ute på banan har jag ju ingen chans. Följande repa vart final mot Uhr som kört mitten-låga elvor hela kvalet. Min enda chans att vinna mot Robert hade varit att jag kört 12,7 eller snabbare och lyckats psyka Robert till att kapitalmissa starten. Alternativt att han skulle rasa, men man kan inte bygga sin plan på att någon ska rasa för det händer altför sällan. Oavsett så var jag tvåa och pokal skulle jag få ändå. Tur det för det var nog jag som vart mest psykad. Missade starten, missade trean och kom i mål på 13,2 eller om det var 13,4...
Pokal fick jag i alla fall och så ett litet kuvert med pengar för "Runner up".
Det kändes bra för det betydde att vi skulle kunna äta riktig mat på vägen hem.
På vägen hem föresten.
Vi lastade Woken och lämnade Säve flygfält runt sjutiden.

Efter att ha stannat på tre bensinstationer och konstaterat att deras luftmunstycken var trasiga så fick vi i något extrakilo i det ensamma däcket vänster bak. sedan var det bara bensin som saknades men det löste sig på fjärde macken. Tur att det finns mycket bensinstationer i Partille. Det var med ett leende på läpparna jag styrde mot Stockholm och nu när det inte var punktering så behövde man inte sitta och ta i för kung och fosterland för att hålla kursen. Inte i början i alla fall, men efter ett par mil började det dunsa och låta värre än det gjort som värst på nervägen. Först då kom jag på att vi glömt det trasiga hjulet kvar i depåområdet. Var det ytterligare en punktering nu så hade vi helt klart problem. Nu visade det sig att det inte var punktering tack och lov. Det var bara så att hjulbultarna bak var så djupa att dom bottnade mot bromstrumman om man endast hade ett hjul monterat. Man var altså tvungen att ha dubbla fälgar för att kunna skruva åt bultarna. Hade man förstått det lite tidigare hade det ju inte varit några problem att bara skära loss slitbanan från det trasiga däcket och använda den fälgen som spacer. Nu hade vi ju som tur var reservhjulet med oss, så i mycket låg fart åkte vi in på en liten skruttig väg och hittade någons landställe med en asfalterad garageuppfart.
Lastade av Woken så domkraften skulle orka lyfta och hängde på reservhjulet med för litet däck innanför. Reservhjulet nådde inte ner till marken, men nu gick det i alla fall att dra fast bultarna utan att de bottnade. På med Woken igen för att fortsätta hemåt.
Nu började avgassystemet låta och ju mer det lät desto slöare blev bilen. Det visade sig vid kontroll att det var grenrörspackningen som gått...
...eller i alla fall om det hade suttit någon där.
Nu var det bara en massa avgaspasta där istället, som hade gett med sig. Vi stannade på Rattugglan för att äta lite biff för prispengarna, men jag glömde kuvertet i bilen, så Elmer fick betala istället. Var för trötta för att orka gå och hämta.

Klockan tre kom vi fram till garaget och det hade börjat bli ganska ljust. Vi lastade av Woken lite snabbt och rullade in den i garaget. När jag kom hem hade klockan hunnit närma sig fyra och med en arbetsdag väntandes så valde jag att sova de ynka timmarna på soffan för att inte försova mig. Knappt hade jag somnat in föräns alla tre väckarklockorna på vardagsrums-bordet stod och hoppade. Själv hoppade jag ingenstans över huvud taget. Snarare så släpade jag mig till jobbet och förkunnade för mina oförstående arbetskollegor att det här med racing...
...det är faktiskt rätt hårt ibland.

Snart är det Tullinge!
/Björn





Back to 2004