@

2011-09-17/18, Kjula Slight Return

Normalt sett är detta den naturliga avslutningen på säsongen.
Sista tävlingen på Kjula i mitten på September.
Vem skulle våga arrangera en tävling senare på året än så?
Det här året blev det inte mindre än TVÅ tävlingar till på nybyggda Tierp Arena.
Till den ena hann jag inte och på den absolut sista körde vi Europas första FWD-Åtta!
-men det finns att läsa om i ett annat repotage.

När detta skrivs så har det redan slagit om till 2012, men
försöker hålla sidan uppdaterad så gott jag kan.
Här kommer en liten kort berättelse om Slight Return 2011:

Den här helgen var väldigt speciell på många sätt.
Vi satte två nya personbästa tillika Europarekord.
Först putsade vi vårat tidigare rekord till 9,18 på lördagen
och på söndagen smällde vi till med 9,13.
Fantastiskt!

Dessvärre kändes allting absolut helt poänglöst... :/
När jag och Nalle la på nya dekoren på lastbilen drog min far
sitt sista andetag på Karolinska Sjukhuset i Solna ca 8km därifån.

Han hade haft olika former av infektions-sjukdomar de senaste 15 åren,
men sedan ca 1,5 månad tidigare hade han blivit sängliggandes på Huddinge sjukhus,
med diagnosen hjärntumör. Han blev bara sämre och sämre för var dag som gick.
Jag var där på tisdagen och han sken upp som en sol när jag berättade att jag skulle
köra tävling i helgen. Hade så mycket att förbereda så jag skulle inte hinna besöka honom
något mera innan tävlingen, men lovade att återkomma på måndagen med resultaten.
Han blev flyttad till Karolinska i Solna på fredagen den 16/9 för att vara närmare Radiumhemmet.
Min syster Maria var hos honom då och ringde mig och var jätteorolig vid lunch.
En sekund senare ringde min mor Karin och frågade om hon skulle hämta upp mig på vägen,
men jag skulle ju göra klart ramperna till lastbilen och lägga på dekoren.
"Inget ska komma i min väg. Farsgubben är det ju ingen fara med, tänkte jag."

När jag var klar med dekoren fick jag en sån sjukt obehaglig känsla...
Jag bad Nalle att åka hem och åkte själv iväg till sjukhuset.
Maria messade att jag skulle ta med lite mat, så jag stannade till på McDonalds
och köpte en påse cheesburgare. När jag kom fram till sjukhuset mötte Maria mig med orden: Det är för sent.
Det är för sent!
Det är för sent!
Det är för sent!

Jag har levt hela mitt liv lite för sent känns det som.
Försovit mig och kommit försent till skolan, för sent till jobbet, för sent till möten,
det liksom ekade i mitt huvud. För sent, för sent, för sent, för sent...
...för sent för att ta farväl av min far till och med.
Spelar ingen roll hur fort man kör, vad man gör eller hur man gör det om det är för sent.

Så jävla surt helt enkelt!
Och det finns ingenting man kan göra åt det i efterhand.

Det enda jag kunde göra och tänka var att fullfölja.
Fullfölja tävlingen.
Det kan tyckas som ett konstigt, knäppt eller rent av helt felaktigt beslut,
men det enda jag kunde tänka på var hur min far sken upp när jag berättade att jag skulle köra.
Hur skulle han reagerat om jag INTE kört? Han ville ju att jag skulle köra!


Både min mamma och syster var med hela helgen som stöd.
I fickan på förar-kläderna hade jag den lilla kedjan som min far tejpat fast
på sin ena krycka för att han inte skulle tappa bort den...


På banan var alla funktionärer informerade om vad som hänt,
och folk kom fram hela tiden och beklagade sorgen.
Jobbigast var nog i upplingen. När jag stog vid bilen kom det fram folk hela tiden
och när jag försökte smita iväg var ändå min fars bortgång det enda mina kära race-vänner
kom att tala om. Tolka mig inte fel nu. Ingen hade reagerat eller gjort annorlunda.
Alla kommentarer, kramar och vänliga ord var förmodligen precis vad jag behövde,
men det blev helt enkelt för jobbig för mig så jag kröp in i bilen och lät balaklavan
suga upp tårarna som forsade oavbrutet ur mina ögon.


När jag kom tillbaks till depån efter ytterligare en rekord repa och alla var jätteglada,
kände jag ingenting. Absolut ingenting.
Det kändes ungefär som att ha gått över gatan på grön gubbe och inte blivit påkörd.

Helgen gick förmodligen helt prickfritt.
Jag har av förklarliga skäl lite svårt att återge hur den gick rent tävlingsmässigt,
men jag lyckades putsa mitt och Europa rekordet för FWD två gånger samma helg,
och inget gick jättesönder.

En kul grej i allt elände var att Nicke med AVR-Hondan som var Sveriges och förmodligen

Europas snabbaste FWD 2004-2008 dök upp och tävlade.
Den här helgen var han dock långt ifrån snabbas...



Missa inte min film från eventet:

(Länk till nerladdningsslida)









Back